År 1977 avslöjade Helena Frykstrand, en av RSMH:s grundare, hur en intagen kvinna låg fastspänd i åtta månader på Långbro mentalsjukhus. Frykstrand tog med en insmugglad kamera bilder på kvinnan, som låg fjättrad vid en brits utan madrass, iklädd enbart en svart sopsäck. Bilderna publicerades i DN och gav upphov till en debatt om hur man behandlade människor.

RSMH anmäler svenska staten

1980 gavs det första numret av medlemstidningen Revansch ut. Samma år anmälde RSMH svenska staten till Europadomstolen, eftersom Sverige då hade flest slutenvårdsplatser i världen. Samtidigt kämpade RSMH för att förmyndarskapet för vuxna helt skulle avskaffas – vilket det också gjorde år 1989. Under 1980-talet tog också RSMH:s studieverksamhet fart.

I takt med att mentalsjukhusen började stängas så var RSMH också tidigt ute med att kritisera hur människor skickades ut i samhället helt utan stöd – och i värsta fall hamnade i hemlöshet. Redan under början av 1980-talet startade kampanjen ”Vägen tillbaka”, i vilken man menade att samhällets resurser måste omfördelas så att vägen tillbaka till samhället blev möjlig för människor som vårdats på mentalsjukhusen. Psykiatriutredningens delbetänkande kom år 1991 och bekräftade vad RSMH redan tidigare hade rapporterat – att de som skrevs ut från mentalsjukhusen lämnades vind för våg. Efter den stora psykiatrireformen 1995 fick många lokalföreningar ekonomiska bidrag för att bedriva kamratstöd och för att bryta ensamheten.

Vi driver igenom personligt ombud

RSMH:s representant i psykiatriutredningen hade under flera år drivit kravet på ett fristående sammanhållet stöd till personer med allvarlig och långvarig psykisk ohälsa. Inspirationen kom från andra länder, men funktionen Personligt ombud, PO, blev en svensk variant som infördes på försök år 1995. Syftet var att människor med allvarlig psykisk ohälsa skulle få hjälp att få sina rättigheter tillgodosedda. Idag finns personligt ombud i cirka 80 procent av landets kommuner.

Under åren har RSMH själv med praktiska exempel visat hur vård och samhällsstöd borde bedrivas. 1984 startades Baggensuddens behandlingshem, det första att drivas av brukare själva. Nära tio år senare startade boende- och sysselsättningskollektivet Vallmotorp (tillsammans med Intresseföreningen för Schizofreni). Ett så kallat sviktboende för hemlösa startade år 2009 i Mölndal.

Att berätta hur verkligheten ser ut

Efter flera så kallade ”vansinnesdåd” i början av 2000-talet, bland annat mordet på utrikesminister Anna Lindh, drogs paralleller i massmedia mellan psykisk ohälsa och farlighet. RSMH bemötte och ifrågasatte massmedias rapportering och fick stort genomslag med budskapet ”stoppa hetsjakten på psykiskt sjuka”. Samtidigt visade forskning att det inte finns några kopplingar mellan våld och psykisk ohälsa, annat än om det är droger och missbruk inblandat. Medias bevakning övergick istället i en debatt om psykiatrins brister och vad som behövde förbättras. Diskussioner om brukarinflytande kom igång, liksom om återhämtning, vardagsmakt och väl fungerande verksamheter.

RSMH har arbetat för att synliggöra hur vanligt det är att kvinnor som använder psykiatrin utsätts för sexuella övergrepp.  Flera projekt har uppmärksammat kvinnor med psykisk ohälsa och deras situation. I början av 00-talet tog Malmö högskola, på RSMH:s uppdrag, fram rapporten ”Vi är många – övergrepp mot kvinnor som använder psykiatrin”. Boken ”Medvind – metoder för kvinnors upprättelse” gavs ut år 2003.

Under hösten 2017 startade RSMH ett eget upprop under metoo-rörelsen. Under #Psykakut startades en namninsamling och en insamling av vittnesmål. I namninsamlingen krävde RSMH bland annat att rutiner skulle införas för att minimera sexövergrepp i den psykiatriska öppen- och slutenvården. Sådana fanns då bara på två av landets nitton slutenvårdsavdelningar.

Huvudfrågan finns kvar

Idag är de stora mentalsjukhusen stängda men många av grundfrågorna är fortfarande desamma: att människor med psykisk ohälsa har rätt till ett värdigt liv och grundläggande mänskliga rättigheter; att brukarna ska ha inflytande över sin egen vård; att övergrepp och obefogat tvång inom vården måste upphöra. Vi ger inte upp förrän människor med psykisk ohälsa har samma rättigheter som alla andra.

För en tidslinje över de första 50 åren 1967-2017, klicka på bilden här nedan.