När botten var nådd, vågade sig Khai Chau in på sin lokala RSMH-förening. Först fem minuter om dagen. Sedan lite mer, för varje gång. I dag har han varit en aktiv medlem i snart 30 år:   

– Jag har tre hem. Hemma, RSMH och bowlinghallen, säger han.  

Khai Chau drabbades av paranoid psykos för första gången 1990, när han gått ut gymnasiet och gjort sin värnplikt. Numera firar han sina årsdagar som psykosfri.  

– Den eviga frågan är varför, jag vet inte varför jag blev sjuk. Jag haft ett par återfall när jag har slutat med medicin. Men nu har jag inte varit inlagd sedan den 25 november 1993. Jag håller hårt på det datumet, som en långsiktig strategi, med målet att inte bli sjuk igen. Jag köper en årskalender varje år och skriver återfallsfri. Sedan tar jag ett år i taget. Återhämtning är som att lära sig cykla när man är barn, man måste fokusera på pedalerna hela tiden först men ju längre tiden går så kan man börja titta framåt. 

Besökte föreningen anonymt

En dag i väntrummet i psykiatrin såg han ett nummer av RSMH:s medlemstidning Revansch. Men att våga börja prenumerera, det var ett för stort steg.  

– Tänk om grannarna eller brevbäraren sett vad jag fick. Så tänkte jag då, säger han.  

– När botten verkligen var nådd kontaktade jag ändå min RSMH-förening i Eskilstuna. Jag gick dit som anonym besökare, bara fem minuter per dag först. Jag fick bra bemötande och förståelse från dem som var där. Sedan frågade de om jag ville sitta med i styrelsen, som sekreterare. Då kom jag till nytta och fick skriva protokoll. Så började mitt föreningsliv, berättar Khai Chau, som i dag är styrelseledamot i RSMH.  

En känsla av sammanhang

I föreningen fanns en bowlingveteran. Han tjatade med Khai Chau till bowlinghallen. Och Khai Chau blev fast.  

– Nu har jag spelat där i 27 år. Jag har som tre hem: hemma, RSMH och bowlinghallen. Bowlingen är hela min värld utanför psykiatrin, jag är där varje dag. Den har skapat en känsla av sammanhang. 

Text: Anna Broström