Ensamhet kan ses på många olika sätt. Den kan mätas och den kan upplevas. Och den ensamhet som mäts motsvarar inte alltid den som upplevs.

Den kan handla om en mätbar frånvaro av sociala kontakter, men även om en känsla som drabbar en även mitt i ett socialt sammanhang.

Den kan ses som ett individuellt men även som ett socialt fenomen; ökad ensamhet bland människorna i ett samhälle eller bland specifika grupper (Äldre, personer med olika funktionshinder, ensamstående…).

Att känna sig ensam behöver inte alltid vara negativt. Den känslan kan även sägas höra till livet. Ibland i alla fall. Så när Folkhälsomyndigheten (2024) rapporterar att ”Ungefär var femte person i Sverige uppger att de ibland, ofta eller alltid känner sig ensamma.” kan vi förstå det på många olika sätt. Till exempel, så kan man bli orolig över det. Men man kan även tänka att bara var femte person uppger detta. Innebär det att fyra av fem inte känner sig ensamma, inte ens ibland? Det säger oss inget eller om vad dessa personer tycker om den ensamhet de upplever.

Vad är acceptabelt?

I spåret av Folkhälsomyndighetens rapport väljer regeringen att tolka resultaten enligt följande: ”Nästan var fjärde person besväras av ensamhet och isolering.” Och regeringen tillägger ”Denna utveckling måste brytas…”

Men vad betyder det? Hur många får känna sig ensamma ibland? Hur ofta är ofta? Vad är acceptabelt?

Ensamhet har dels blivit en norm i det moderna samhället. Den enskilda individens roll som ensam skapare av sig själv och av sina levnadsvillkor betonas.

Tidigare begrepp som ’solidaritet’ och ’kollektiva lösningar’ har nu ofta ersatts med idealen om individualism och slagord som ’satsa på dig själv’, på en arbetsmarknad och andra livsarenor där andra omvandlas till konkurrenter.

Ensamhet har dels närmast omvandlats till en farlig erfarenhet, närmast ett hot mot individens psykiska hälsa.

Men ensamheten bör sättas i ett sammanhang, både i den enskilda individens liv och i samhällsutvecklingen. Annars blir den bara ett ord utan mening, hur stark den än kan upplevas och hur mycket statistik som presenteras,

Ökad social isolering är till exempel ett vanligt sätt för en familj eller en person att hantera en försämrad privatekonomi (Mood & Jonsson, 2015). Umgänget med andra verkar kunna återgå till sin tidigare nivå när ekonomin förbättras.

Ensamhet och psykiska problem

När det gäller människor med psykiska problem, så kan ensamheten ses som en följd av:

• Deras problem (’sjukdomen’) – (att inte vilja och/eller klara av att delta i sociala sammanhang).
• Stigman som kan drabba människor med psykiska problem – (vem vill umgås med någon som brottas med psykiska problem?).
• Deras levnadsvillkor, som hindrar dem att delta i sociala situationer (bristande ekonomi, frånvaron av sociala mötesplatser, dålig självkänsla, individcentrerade psykiatriska insatser) (Wilton, 2004).
• En viss social tillbakadragenhet kan vara ett sätt att aktivt hantera situationer som upplevs som stressiga. (Brown, 1996; Prese & Wolf, 2009).

Om psykiatrin länge hävdat att patienternas sociala isolering skulle bero på deras ’sjukdom’, kan vi i dag ha en mer nyanserad bild. Det är troligt att många som befinner sig i en krissituation isolerar sig, samtidigt som delar av deras sociala nätverk tar avstånd från dem, så att när krisen är över så har individens sociala nätverk förändrats.

Vänner har försvunnit och nya bekantskaper som känner en främst till följd av ens psykiska problem har tillkommit. Även ens sociala situation kan ha förändrats med avbrutna studier, förlust av ett arbete och en försämrad ekonomi. Det sociala livet riskerar då att bli reducerat till vårdprofessionella och segregerade platser för människor som har en psykiatrisk diagnos och undergått en biståndsbedömning.

Flera studier visar att en förbättrad ekonomi för människor med psykiska problem (på samma sätt som för ’normalbefolkningen’), kan innebära att tidigare relationer återknyts och nya utvecklas. Beteenden och upplevelser som uppfattades av psykiatrin som ’symptom’ på psykiska problem minskar i omfattning.

Så…

Ovanför har skissats en komplex bild av ensamheten i det moderna samhället. Vill man hjälpa människor som lever i ’ofrivillig ensamhet’, så bör man därför undvika förenklingar och förslag på evidensbaserade insatser, som skulle passa alla.

Ett exempel på denna komplexitet: Äldre personer i Sverige är i dag betydligt mindre ensamma än vad de var tidigare, menar två svenska forskare (Andersson & Sundström, 2019). De är dessutom betydlig mindre ensamma än sina motsvarigheter i andra länder, som Spanien, Italien och Grekland, där en större andel äldre bor med sina barn. Att bo med närstående behöver alltså inte betyda att man känner sig mindre ensam.

Alla människor upplever ’ofrivillig’ ensamhet i sitt liv. För en del blir den isoleringen alltför långvarig och plågsam. Då bli det viktigt att dels:

• Normalisera erfarenhet av ensamhet som en del av livet och inte göra det till något onormalt som omedelbart bör bekämpas, behandlas och medicineras.
• Kunna erbjuda medborgarna en anständig ekonomi som underlättar för många både att ingå i nära sociala relationer, och att kunna få tillgång till samhällets vanligaste platser för socialisation, såsom kaféer, kulturella aktiviteter, studiecirklar mm.
• Ett brett utbud av tillgängliga mötesplatser i kommunens eller i frivilliga organisationers regi spela en viktig roll. Tillgång till psykoterapeutiska insatser som kan sätta individens situation i hens livsberättelse. I akuta situationen kan hjälplinjer spela en avgörande roll; helst om de kan knyta personerna som ringer till ett befintligt utbud av sociala mötesplatser.

Alain Topor