Meny

Livsstilsförändring gav henne ett bättre liv   

En vårdag för ett par år sedan stod Johanna i ett gathörn i Stockholm och visste inte var hon var, trots att hon passerat där tusentals gånger tidigare. Inte heller visste hon vart hon var på väg eller vilken tid på dygnet det var.

 —Det var skitläskigt. Jag fick hjärtklappning, skakade i hela kroppen och kände att jag var fullständigt lost in space.

 Hon förstod inte vad som hänt henne. Då samma sak inträffade en kort tid därefter insåg hon att hon behövde ta det lite lugnare.  Under många år hade hon haft en hög arbetsbelastning.  Sin första universitetsexamen finansierade hon genom att arbeta på ett gruppboende. Inte sällan hände det då att hon efter en natts arbete åkte direkt till universitetet på morgonen för att på kvällen åka till jobbet igen. När Johanna delvis bytte yrkesinriktning och studerade heltid på universitetet läste hon samtidigt in ett par ämnen på Komvux, och arbetade. Det blev lite sömn, liksom det blev dåligt med motion och måltiderna intog hon ofta på stående fot.

—Jag var helt slut i huvudet och fruktansvärt ilsken på mig själv och andra och kunde tyst för mig själv vräka ur mig långa svordomsharanger bara för att allt inte gick tillräckligt fort.

 Johanna upptäckte snart att hon inte längre presterade som tidigare utan kunde sitta med en inlämningsuppgift framför sig och stirra på den utan att förstå vad hon skulle skriva. Hon började må dåligt och hade sömnsvårigheter och hoppade därför av den sista tentan på universitetet. Det var våren 2001. Efter någon vecka mådde hon mycket bättre och gick ut och åt lunch med en kompis. De hade jättetrevligt, skrattade och njöt av maten och varandras sällskap. När hon kom hem och satt på sängen började hon gråta som aldrig förr.  Tårarna bara forsade ur henne.

 Ett par dagar senare gick hon till husläkaren som talade om utmattningsdepression. Johanna trodde läkaren var ironisk eller nyligen varit på kurs och lärt sig något nytt.

 —Jag är inte utmattad, bara lite trött, sa jag och förklarade för min läkare att hon inte fick sätta den diagnosen på mig. En sådan sjukdom kunde inte drabba mig!

 I stället blev det stressrelaterade besvär och Johanna blev sjukskriven i två veckor. Efter sjukskrivningen arbetade hon en dag men tog sig knappt hem efter jobbet, så trött var hon. Hon blev sjukskriven igen.

 —Det var en skam för mig att bli sjuk och inte kunna producera.

Efterhand började hon få andra kroppsliga symptom som håravfall, hudutslag, ångest, hälsporre, ryggont, nervsmärtor från nacken, magproblem, depression och muskelsmärtor i hela kroppen. Till slut kändes det som om hela Johanna gjorde ont och hade slutat fungera.

 —Jag var så fruktansvärt trött, helt urlakad. Kände mig lika blek som ett offer i en gammal vampyrfilm. Jag hade utarmat mig själv på något sätt och aldrig sett till att jag fått något energitillskott, som till exempel att motionera och umgås med vänner.

  Att hon prioriterade på det sättet motiverade hon själv med att hon bara skulle göra det den här gången eller att hon bara skulle bli klar med det hon just då höll på med.

—Jag hade sådana ambitioner och stannade aldrig upp och frågade mig själv vart jag var på väg eller vad jag egentligen ville med mitt liv. När jag till slut gjorde det blev det jättejobbigt att inse hur taskig jag varit mot mig själv. Så skulle jag inte kunna göra mot andra människor.

 Det skulle ta nästan fem år innan Johanna blev frisk. Vägen dit är en lång berättelse om hur hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon behövde hjälp, den psykiatriska vårdens misslyckande men också om hur psykoterapi och livsstilsförändringar hjälpt henne.

 —Under två års tid, en gång i veckan, gick jag i kognitiv beteendeterapi.

Därtill hade jag gestaltterapi, sjukgymnastik och tog långa promenader varje dag. 

 Men även avslappning, yoga, qigong, meditation och olika träningsprogram, som till exempel Lars- Erik Uneståhls övningar i mental träning blev dagliga och nödvändiga inslag i hennes liv.

 —Genom övningarna lärde jag mig dels att andas på ett normalt sätt igen och dels att förstå hur kroppen signalerar vid olika sinnestillstånd.

 Idag har Johanna ett eget företag som kräver mycket arbete. Men hon är noga med att inte prioritera bort det som ger henne kraft och energi tillbaka.

—Numera har jag en kropp som tar till storsläggan om jag stressar, samtidigt har jag lärt mig att lyssna bättre på min kropp när den börjar säga ifrån.  Känner jag att jag har för mycket vet jag att jag måste prioritera, då är det bara att stryka från listan.

  Men hon har också lärt sig att ställa rimliga krav på sig själv och vet att hon behöver sova, vila, äta och motionera regelbundet.