Meny

Text: Jan-Olof Forsen, ordförande RSMH och Hans Kihlström, 1:e vice ordförande

Riv mentalsjukhusen! Sluta droga ner oss! Ge oss arbete! Så formulerades kraven under RSMHs tidigaste år. Den 28 januari 1967 bildades Riksorganisationen för Mental Hälsa, RMH. Vid årsmötet 1972 ombildades organisationen till Riksförbundet för Social och Mental Hälsa för att markera att man inte bara var en patientorganisation utan  även en social rörelse. !967 överfördes också mentalsjukhusen från staten till landstingen och de nära 40 000 vårdplatserna började successivt att minska. Detta kanske inte berodde så mycket på RSMH:s insatser som på landstingens besparingsiver. 

Men RSMH märktes i debatten under ett 70 –tal präglat av alternativrörelser, antipsykiatri, vänstervåg och detta påverkade säkert den fortsatta successiva avvecklingen av mentalsjukhusen. I massmedia gick RSMH  till storms mot den rådande, inhumana psykiatrin och Pockettidningen R, som startade 1970 av R-förbunden, hade sin storhetstid. Nummer som ”Varför i  helvete har vi ingenting att säga till om” , ”Vårdad till vanvett”  och ”Herre på hispan”  citerades flitigt i andra media. Mot slutet av 70-talet fick vi också god draghjälp av den italienska ”psykiatrireformen” – mentalsjukhusen där förbjöds i lag. 

Psykoterapi som alternativ till ”neddrogningen” stod tidigt på agendan. Efter påtryckningar från bl a RSMH startade den första statliga psykoterapiutbildningen i mitten av 70-talet. 

Här hemma ebbade den radikala vågen ut i början av 80-talet, men RSMHs kamp för nedläggning av mentalsjukhusen fortsatte med bland annat ett par framgångsrika kampanjer. I Vägen tillbaka-kampanjen  i början av åttiotalet hävdades att 10 000 människor i onödan hölls ”inspärrade” i åratal, kanske i decennier, och att antalet vårdplatser därför borde minska i motsvarande mån och patienterna i stället skulle få den vård och stöd de behövde i öppna former. Psykiatrireformen 1995 ledde dock till en betydligt mer långtgående avveckling av slutenvårdsplatser. Efter Vägen tillbaka-kampanjen  växte det fram många goda exempel på både boende och sysselsättning, men de var alldeles för få och många lades ner av kostnadsskäl. Resultatet av utflyttningen från mentalsjukhuset blev inte sällan ensamhet, isolering och sysslolöshet. 

Under nästa kampanj Tillbaka – till vad?, 1987, drev vi tesen att utflyttningen från mentalsjukhusen för den enskilde innebar ett steg från fullständigt omhändertagande till fullständigt övergivande. RSMH hade länge, samtidigt som vi arbetade hårt för mentalsjukhusens nedläggning, varnat för denna risk.. Det finns de som skyller psykiatrins nedrustning på RSMH, vilket på sitt sätt är smickrande – vilken makt man tillskriver oss!

Men det är fel. Vi ville ha en förändring, en omfördelning av resurserna, inte en nedrustning. 

Under och efter kampanjen uppvaktade vi de då sittande socialministrarna i denna fråga. De tog intryck av våra synpunkter och detta torde haft betydelse för tillsättandet av psykiatriutredningen 1992 i vilken RSMH medverkade med en expert. Hade riksdagen i sitt beslut 1995 helt följt utredningens förslag hade man kanske inte 10 år senare behövt tillsätta någon psykiatrisamordnare för att göra om jobbet. Fast kanske ändå – den stora fråga som hela tiden legat till grund för misslyckandena med utflyttningen från mentalsjukhusen och som RSMH i alla år tjatat om, omöjligheten att få landsting och kommuner att samarbeta – hade kanske i alla fall krävt sin Milton. 

Under åren kring 1990 arbetade vi hårt för rätten till psykoterapi – en stor demonstration och ett upprop med 10 000 namnunderskrifter med ärkebiskopen i täten var de mest spektakulära inslagen. 

RSMHs verksamhet har hela tiden också varit inriktad på kampen mot det psykiatriska tvånget och till vår besvikelse har frågan fått ny aktualitet i dessa dagar. 

Nedläggningen av mentalsjukhusen har inte bara förändrat levnadsvillkoren för psykiskt funktionshindrade, den har också förändrat villkoren för RSMHs verksamhet. Den enkla och slagkraftiga parollen ”Riv mentalsjukhusen” är överspelad och vi måste arbeta med mer komplexa frågeställningar som inte låter sig formuleras i lättfattliga slagord. Vi är sedan många år tillbaka inte längre ensamma på täppan - andra, mera diagnosinriktade, organisationer som konkurrerar med oss om medlemmar, pengar och uppmärksamhet har vuxit fram. Stat, landsting och kommuner har blivit snålare och våra bidrag har minskat rejält. 

Vi står inför en mängd nya utmaningar. De gamla recepten måste förnyas. Vår jubileumskongress 11 – 13 maj i år skall staka ut vägen för den närmaste framtiden.



 Till Revansch